InternetKyrkan

 

 

Nyårsbön

Rotaryklubbarnas nyårsbön i S:t Petri klosterkyrka den 3 januari 2011

Psalmer: 122, 196,716

Text Lukas 2:21

När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande.

 

Namnet som ger framtid och hopp

Mitt i Julen, mellan Juldagen och Trettondedagen, kyrkans första julfest, firar vi årsskifte. Även om Nyåret inte är en specifikt kristen högtid får den sitt kristna innehåll genom att texten i Lukasevangeliet anknyter till omskärelsen och namngivningen av barnet i krubban, Jesus. Just på den milstolpe, som ett årsskifte innebär, möter vi ett namn, ett barn, en person, en människa av kött och blod. När nyårssmällarna tystnat och fyrverkerierna brunnit ner lyser Jesusnamnet som en hälsning från Gud, en hälsning som bringar hopp och mod, tröst och glädje, framtid och fred.

Ja, mitt i vårt vintermörker lyser det namnet för att ge hopp och mening. Klart det strålar mitt i natten som en fyrbåk, Jesu namn. Seglaren på farligt vatten leds till nådens trygga hamn (SvPs 716:3).

Namnet Jesus betyder Herren frälser. Det var inget namn som stolta föräldrar hittade på eller som knöt an till tidigare generationer. Utan det var det namn som ängeln hade sagt att barnet skulle få. Det nyfödda barnet skulle alltså få ett namn som betydde att han var Frälsaren. Hans ärende var, redan från början, att frälsa sitt folk från deras synder. Men därmed har vi också mänsklighetens status definierad. Jesus föddes som svaret på människors behov och längtan. Även om vi ibland känner oss nöjda med oss själva, och det får vi lov att göra, finns det i oss alla en existentiell fråga som pockar på svar. Och när Gud så skall svara på dessa våra frågor gör han det i form av ett litet barn, oansenligt för världen men synligt för den som i barnet upptäcker Guds härlighet. Från barnet i krubban strålar evangeliet fram: det finns hopp för mänskligheten, det finns en framtid bortom döden, det finns en morgon efter världens natt.

Vid ett årsskifte är det naturligt om vi stannar upp ett tag, om vi rannsakar våra motiv och prövar våra grundvalar för att se efter om de håller måttet, om de står pall för prövningarna och om de håller att både leva och dö på.

Kanske konstaterar vi nöjt att vi går på rätt väg här i livet och att vi har målet klart i sikte. Kanske upptäcker vi brister både i vårt sätt att leva och i vår hållning till de existentiella frågorna i tillvaron. När grundvalarna vacklar och vi famlar efter mening och mål kan vi känna en rotlöshet som vill få oss att tappa fotfästet. Och när vi då, i tillvarons gungfly, ropar på hjälp kommer svaret i form av ett litet barn i en krubba i ett stall.

Det berättas att den tyske prästen Wilhelm Busch en gång blev anmodad att hålla begravningsgudstjänsten för en indiankvinna som arbetade vid en cirkus. När prästen kom in i kyrkan såg han att där fanns en hel grupp indianer församlade. Han frågade cirkusdirektören vad han skulle säga till dessa människor – fastän rutinerad predikant hade han aldrig förr stått inför en församling med indianer. Svaret han fick var detta: ”Vadsomhelst, de begriper i alla fall ingenting.” Det tycktes stämma. När prästen talade iakttog han människornas ansikten och fann dem helt oberörda. Det var tydligen sant att de ingenting förstod. Men så nämnde han namnet Jesus, och plötsligt gick det en rörelse genom hela församlingen. Prästen såg att namnet Jesus hade en sådan inverkan på människorna i kyrkan att det gjorde dem glada, förväntansfulla, andaktsfulla, stämda till bön. De visste vem Jesus var, och fastän de inte förstod något annat av predikan så blev namnet Jesus det som kom att lyfta och bära dem i sorgen och saknaden efter den döda vännen.

Jag har själv varit med om något likande. När jag som ung präst tjänstgjorde i Ronneby församling kom en del greker till staden för att arbeta på Tarkettfabriken. En söndag när jag tjänstgjorde i Heliga Kors kyrka deltog en av grekerna i högmässan. Han förstod inte ett ord som sades i predikan och förmodligen inte i liturgin heller eftersom den västerländska liturgin skiljer sig från det österländska. Efter mässan gick jag runt med honom i den vackra kyrkan. Så kom vi till ena korsarmen där det på väggen hänger ett stort krucifix. När han såg krucifixet sken han upp och utbrast glatt: ”Samme Kristus!” Det var för honom inte bara det viktigaste, det var allt, det var det som gav honom trygghet och glädje.

I fortsättningen av Lukasevangeliet, där vår text är hämtad, berättas det om två gamla människor, som i hela sitt liv hade väntat på att Messias skulle komma i världen. När de så såg Jesusbarnet såg de att de i det barnet hade svaret på sin längtan, ja, de såg att de nu kunde sluta sina dagar på jorden i frid.

När vi nu firar årsskifte är det väl ofrånkomligt att vi undrar hur det nya året kommer att bli. Hur skall det bli med arbetet, med ekonomin, med hälsan? Hur vi än planerar finns det irrationella faktorer som vi inte kan förutse eller räkna med. ”I dag röd, i morgon död”, heter det i ett gammalt talesätt. Vi kan försäkra oss för mycket, och gör det också. Men inte mot allt. Vi kan ha sjukförsäkringar, men vi kan inte försäkra oss mot sjukdom. Vi kan ha livförsäkringar, men vi kan inte försäkra oss mot att dö. Och där ligger vår sårbarhet som människor. Vi bor i en stad där julhandeln har blomstrat men där det finns föräldrar som inte haft råd att köpa julklappar till sina barn. Här finns många människor som har det gott ställt, samtidigt som fattigdomen breder ut sig och fler och fler människor hamnar mellan stolarna i de olika trygghetssystemen; inte minst kyrkans diakoni och Frälsningsarméns sociala mission märker av det. Utmaningarna till församlingarna att ta ett socialt ansvar ökar. Och vem skulle vara lyhörd när människor ropar på hjälp om inte kyrkan, kyrkan som har fått den förnämsta gåvan i världen, evangeliet om Jesus Kristus. På 1970-talet genomfördes en undersökning i Luleå stift om människors förväntan på kyrkan. Svaren relaterades till olika grupper. En grupp benämndes som inte särskilt kyrksamma – och vilken var då deras förväntning på kyrkan? Jo, att den skall försvara de mänskliga rättigheterna. För om inte kyrkan gör det, sades det, vem skall då göra det?

Att försvara de mänskliga rättigheterna och att lindra nöden. Ett nyfött barn i en krubba blir tecknet på att Gud vill lindra nöden och ta bort svälten. Där barnet i Betlehem blir mottaget, där börjar det också ske under, där börjar människor bry sig om varandra, där vill den ena människan den andra människans väl.

Så står vi då, vid årsskiftet mellan 2010 och 2011, vid evighetens gräns. Det gamla får vi lämna bakom oss, inneslutet i förlåtelsens glömska. Det nya får vi lägga i Guds händer. Lägga det i händerna på Julens barn som också är Nyårets barn, ett värnlöst barn som i sig rymmer den nåd och kärlek som bär upp hela världen.

Barnet i krubban växte upp. Han stannade inte kvar där i stallet. Men vid anblicken av honom får vi bli barn på nytt, bli de barn vi en gång var, öppna för mysteriet, öppna för det ljus som kan skingra mörkret, ljuset som avslöjar vem vi innerst inne är men som också avslöjar Guds oändliga kärlek och nåd. Vi stannar heller inte kvar i barnstadiet, men vi får hjälp av Jesusbarnet att vara barn till Gud, barn till Gud som är vår himmelske far, och syskon till varandra, systrar och bröder som är förenade med varandra genom barnet i krubban som är vår bror, vår mästare, vår Frälsare.

Mitt i världens oro och strider, mitt i de ekonomiska och politiska krafternas våld, tvärs igenom den oro vi känner inför världens framtid och mänsklighetens väl, kommer Guds hälsning till oss detta Nyår med en hälsning från Barnet i Betlehem, Barnet som är Gud själv som har kommit för att gripa in i världens nöd.

Men det behöver inte vara frågan om liv och död för att grundvalarna skall vackla och få oss att känna oss övergivna och utlämnade. Skalden Erik Gustaf Geijer fick erfara det. Han hade omvärderat de värden han hållit för sanna och bytt politisk åskådning. När han gjorde det fick han uppleva hur vännerna svek och hur han blev ensam och övergiven. Men i denna situation, vid Nyåret 1838, sätter han ord på sin övergivenhet och på den grund han nu funnit och skaldar: Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav; stjärnvalvet över honom lågar, nedanför brusar hemskt hans grav. Framåt! – så är hans ödes bud; och i djupet bor, som uti himlen, Gud. Så hade han, mitt i omvärderingen och förändringen, en trygghet han kunde luta sig mot, en klippa som stod fast. Den klippan behöver vi alla, och den har ett namn: Jesus Kristus.

Barnet som föddes Julnatten fick på Nyårsdagen namnet Jesus, som betyder Herren frälser eller räddar. Därför kan vi önska varandra ett gott nytt år i Jesu namn. Amen.

 

Gert Nilsson

 

Hem                        Åter predikningar                        Innehåll