Ur Laurentius Petri Sällskapets årsbok 2005 ss 11-20
Allhelgonamässan i Katarina församling, Stockholm
Reflexioner kring församlingssyn och liturgi
i storstadens miljö
Anders Björnberg
Stockholm som nutida andlig miljö
Sedan några år har ett antal "profilmässor' vuxit fram i Stockholms innerstad.
Det började nog i S:ta Clara, där en diakonal och evangelikal rörelse gav
nytt liv åt en ganska avsomnad citykyrka, den kanske mest centralt belägna
i Stockholm.
I S:ta Maria Magdalena har sedan några år Sinnesrogudstjänster vuxit
sig stark.
Den feministteologiskt präglade Sofia-mässan i Sofia kyrka blev särskilt
känd, då den anmäldes för domkapitlet som stridande mot Svenska kyrkans
lära (anmälaren var en kvinnlig präst. Mässan kommenterades kritiskt av
domkapitlet, men "bannlystes" inte.
I Gustav Vasa har Regnbågsmässan några år varit andlig hemvist för
homo-, bi- och transsexuella kristna. I skrivande stund har den mässan flyttat
till Sofia församling, bl.a. pga. samarbetsproblem i Gustav Vasa.
I Högalids församling har Ökenmässan, med egyptisk-kristen inspiration,
blivit en magnet, som verkar attrahera många med intresse för urkyrkliga
liturgiska traditioner.
För c:a 8 år sedan startade Allhelgonamässan i Katarina församling, på
initiativ av bl.a. km Olle Carlsson, präst i Katarina. Denna mässa, som firas
i Allhelgonakyrkan varje söndag kl. 18, är nu Stockholms kanske största
söndagliga gudstjänst ifråga om antalet deltagare. Varje söndag samlas minst
2oo människor, ofta över 3oo, främst i åldrarna 2o-55 år, just de åldrar som
vi i Svenska kyrkan säger oss sakna mest i gudstjänstlivet Den lilla enkla,
vackra träkyrkan vid Skanstull är då i regel sprängfylld av människor.
Det är denna gudstjänst, och livet däromkring, som denna artikel särskilt
vill belysa i perspektivet församlingssyn och liturgi.
Intresse- och nätverksgudstjänster
Allmänt vill jag inledningsvis antyda några reflexioner kring dessa, "profil"-
eller "intressemässor" Jag kallar dem tentativt eftersom de verkar
framsprungna ur lika intressen och behov. Vi kan tydligt se inslag av intressen
för och inspiration från bl.a. följande perspektiv: diakonala/evangelikala,
feministiska, urkyrkliga, homosexuella, AA-folk och 12-stegsrörelsen,
samt mera allmänt andligt sökande. Jag ser alltså både mänskliga och
teologiska perspektiv som skapande faktorer för dessa gudstjänster, som
också har sina speciella liturgiska uttrycksformer.
Dessa "intressemässor" verkar också växa ur olika nätverk av personliga
kontakter med gemensamma eller liknande erfarenheter. Detta har bl.a.
noterats av TD Sven Thidevall (numera biskop i Växjö) i en föreläsning som han höll i samband med
Stockholms stifts6o-årsjubileum. Han talade då om Allhelgonamässan som
en "nätverksförsamling", ett nytt församlingsbegrepp i Svenska kyrkans
sammanhang.
Varje person i ett nätverk har också ofta sitt eget nätverk, som kan ge
speciell spridningskraft också åt en sådan företeelse som en gudstjänst. Jag
minns ärkebiskop Hammars uttalande i ett mediasammanhang, där han
framhöll, att om alla våra förtroendevalda i svenska kyrkan tydligare stod
upp för relationen med Gud, "si skulle vi vara oslagbara[...]"
Han såg i alla förtroendevalda ett nätverk med otillräckligt utnyttjade
möjligheter.
Traditionell församlingssyn utmanas
Till dessa "kringmässor, (som de ibland också kallas i Stockholms stift, kanske
för att markera dem som komplement till huvudgudstjänsterna) söker sig
människor oberoende av territoriell församlingstillhörighet och kyrkotillhörighet.
Från t. ex. kyrkorådshåll kan man därfor höra kritiska röster mot
att bekosta gudstjänster och annan verksamhet där andra än församlingsbor;
ibland också kritik mor att gudstjänsten i fråga inte ligger inom vår ordinarie
gudstjänsttradition fastställd i Kyrkohandboken. Kritiska röster kan också
höras om att gudstjänsterna inte stämmer med traditionell gudsbild (Sofiamässan)
eller människosyn (Regnbågsmässan) i Svenska kyrkan.
Utmaningen mot traditionell territoriell församlingssyn är inte ny i Stockholm.
Här har människor sedan länge sökt sig över församlingsgränserna
till den gudstjänst där de känner sig hemma. Den geografiska närheten gör
det fullt möjligt.
Storkyrkan torde vara ett av flera olika exempel på detta förhållande, där
den enskildes intresse, andliga behov och förkärlek för ett kyrkorum, en
liturgi eller en predikant styr valet av gudstänst oberoende av kyrkobokföringskvarter
och kyrkotillhörighet.
I Katarina församling är t. ex. även den stora körverksamheten ett nätverk,
som bildar något av en församling i församlingen eller åtminstone
utgör ett starkt och välkänt varumärke för Katarina.
En liknande, men annorlunda, företeelse i Katarina har nu Allhelgonamässan
blivit.
Allhelgonamässans födelse och dess ledare
Det miste anses höra till bilden att först mycket kortfattat presentera Allhelgonamässans initiativtagare Olle Carlsson född 1955 och uppvuxen
i ett frikyrkopräglat (pingströrelsen) hem i Norrland. Prästvigd 198o, tidigare
prästtänst i bl.a. växande förorter som Kista och Vantör. Tidigt känd
som begåvad och okonventionell - därmed också utmanande - i sitt sätt att
vara präst.
-Egna erfarenheter under tidigare prästår förde honom i kontakt med AA
och 12-stegsrörelsen. Han blev ett personligt vittne om att man med Guds
hjälp, medmänskligt stöd och beprövade metoder kan komma igen som
människa och präst, fullt ut. Hans eget nätverk har i honom sett detta faktum
av "recovery" och tagit intryck.
Min egen reflexion kring detta är att Olle Carlsson som människa och
präst därmed fått en mänsklig och andlig trovärdighet, som stärkt och fördjupat ett nätverk kring honom.
Allhelgonamässan började för 8-9 år sedan. Kring komministern Olle
Carlsson fanns en samtalsgrupp i andliga frågor. Deltagarna var sådana,
som redan hörde till det nätverk, som då fanns kring honom som människa
och präst. Förmodligen fanns också några "nya" människor med i samtals-
gruppen. Men det var ändå en ganska liten grupp. De samlades i regel i
Allhelgonakyrkan, i själva kyrkorummet.
Plötsligt kom någon med förslaget: "Kan vi inte börja fira gudstjänst
också?!"
Den andligt och mänskligt sensible Olle Carlsson reagerade med spontan
lyhördhet": Hurdan gudstjänst ska vi då fira?"
Gemenskap, liturgi, ledning och
medverkande skapar gudstjänsten
Med ovanstående fråga ("Hurdan gudstjänst ska vi då fira?") föddes en
delaktighetsprocess, där gruppdeltagarna kunde komma med sina förslag.
Man enades om grundprincipen: Låt oss göra och fira en gudstjänst, som vi
själva skulle vilja vara med i!
Redan här finns ett liturgiskt församlingsskapande moment, tänker jag.
Man enades, kanske förvånande (med tanke på traditionell "nattvardsskräck"
i Svenska kyrkan, samt delvisa "frikyrkorötter" i sammanhanget),
om att den skulle vara en mässa. I denna överenskommelse ser jag en tilltro
till det liturgiskt gemenskapsskapande (församlingsskapande) momentet i
gudstjänsten. Nattvardshandlingen, måltiden, talar ett konkret kroppsligt
språk som både förenar och når bortom - djupare - än orden.
Grundformen for mässan blev Svenska kyrkans Veckomässa. Den byggdes
ut med ett inledande välkomst- och vittnesbördsord, som man benämner
"delande". Det leds ofta av en "vanlig, deltagare, som ges fria händer
att berätta om sin egen andliga situation, ofta tvekan och längtan, förmodligen
för att markera öppenhet för alla, oavsett "andligt status..
Tanken är att skapa bredd och djup i detta delande/vittnesbörd, där så många som
mojligt successivt får komma till tals.
Tryckta agendor saknas helt i denna mässa. Jag tror, att sådana anses
störa koncentrationen.
Gudstjänstens ledande personer blir därmed något av "agendan". Uppmärksamheten riktas mot dem; deras agerande och uttalade andliga erfarenhet,
som kan kännas igen av många.
Agerande personer blir viktigare än utdelade papper med fasta formuleringar.
Dessa ledande och ofta igenkända personer får därmed kanske också en
sorts förrsamlingsskapande funktion, med eller mot deras vilja. Jag kan dock
konstatera, att det är människor som med sitt budskap och sin trovärdighet
skapar gemenskap, kanske särskilt med sin inkännande lyhördhet för deltagarna.
Dessa känner igen sig i det som sägs.
Detta betygas också i ledningens medvetna val av medverkande i mässan.
I stort sett kan man säga, att endast sådana som delar gemenskapen och
andan i Allhelgonamässan blir inbjudna att medverka. Det blir ledningsgruppens
uttalade policy i både ord och handling.
Den principen gäller både för anställda och frivilliga medverkande. På
den punkten har jag som kyrkoherde haft ett par konflikter med Allhelgonamässans
ledning. De har gällt relationen mellan Allhelgonamässan och
fast anställd personal i Katarina församling. Min djupa förståelse för Allhelgonamässans
andliga ambitioner har kommit i konflikt med mitt
ansvar för och min omsorg om all personal. I båda perspektiven handlar det
om min sammanhållande uppgift som kyrkoherde i Katarina församling,
där alla i princip ska tillmätas samma värde, också andligt sett. Den "evangeliska
lagen" ligger just i det kristna evangeliet och dess människosyn, liksom
i vår svenskkyrkliga församlingssyn. Det blir därför jag tagit konflikterna.
Men de kan räknas på ena handens fingrar.
Erfarenheter skapar gemenskap
Agerande människor i Allhelgonamässan tydliggör alltså mänskliga och
andliga erfarenheter, som skapar inre gemenskap, också mellan människor
med vitt skilda livssituationer, erfarenheter och lika vitt skilda bibeltolkningar.
Dessa både gemensamma och olika erfarenheter kan i sig vara församlingsskapande.
Det kan tyckas motsägelsefullt. Men erfarenheten som existentiell
faktor är av stor betydelse for människors religiositet och gemenskap.
jag tror, att detta särskilt gäller erfarenheter av personlig sorg, smärta,
nederlag och andra besvikelser. Det kan också gälla människor med helt
olika social och intellektuell bakgrund.
I Allhelgonamässan möts människor, som dels märkts av nederlag, dels
av framgång.
Där finns inte minst människor, som - också i sin framgång - hos andra
mött och själva drabbats av motgång: artister, journalister, beteendevetare
och andra med etablerade yrken, men också de som aldrig nått vad vi ofta
menar med välstånd och framgång; sådana som ofta befunnit sig i materiell,
social eller andlig personlig kris.
En gemenskap med olika bibelsyner
De i mässan agerande personerna relaterar i sitt "delande" eller predikande
tydligt till Bibelns berättelser om Gud, Jesus och Anden, samt till livets villkor
och möjligheter.
I sådant bibliskt relaterande har jag själv i Allhelgonamässan hört a l l t
från det oproblematiserade "Jesus: är svaret!" (med avsaknad av Krister
Stendahls": Vad var frågan?") till djupt problematiserande och reflekterande
tankar i t. ex. KG Hammars anda.
I Allhelgonamässan möts alltså människor med inte bara olika erfarenheter
utan också med motsatta bibelsyner. Det senare har kanske förvirrat mig
mest. Olika bibelsyn i är annars vanligen starkt åtskiljande, med återverkan
på församlingssyn och gemenskap.
Den problematiserande och reflekterande bibelsynen dominerar i Allhelgonamässan,
främst genom prästerna Olle Carlsson och Camilla Lif (den senare
sedan hösten 2oo4),liksom när Jonas Gardell predikar. Det är mitt intryck.
Ändå tycks många av de mer fundamentalistiskt präglade söka sig till
gemenskapen. Jag har där mött både djupt engagerade högkyrkliga ungdomar,
som beretts utrymme i bl.a. sitt liturgiska engagemang, liksom människor
med kvarlevor av frikvrkligt fundamentalistisk bibelsyn. De har kommit
och gått, men till synes ändå samsats väl med människor med mera av
intellektuell tvivel och tvekan i bagaget.
"Andlighet" som ny bas för en församlingssyn
Viktigare än bibelsyn och andra teologiska specialfrågor har hela tiden i
Allhelgonamässan varit människors ökade behov av "andlighet", särskilt
utifrån mänsklig erfarenhet på ont och gott, och hur man i Bibeln som Guds
tilltal till människan kan söka svar på sådana behov.
Någon definition av "andlighet" har dock aldrig formulerats i Allhelgonamässan.
Det kan kännas som en brist för den, som söker klara konturer
kring vad som menas med "andlighet" i kristen tolkning.
Jag minns, att Olle Carlsson i en predikan i Katarina kyrka anförde som
exempel på den öppna andligheten i Allhelgonamässan ungefär följande:
"Folk säger, att där borta i Allhelgonamässan får man tro ungefär vad
som helst."
Han sa det med tydligt gillande, som en sorts programförklaring i opposition
mot en dogmatiskt styrd tro i traditionell svensk-kyrklig tappning.
Jag har också hört röster från Allhelgonamässans gemenskap, som kritiskt
talar om "de oandliga" i Svenska kyrkan, där "man inte behöver tro på
någonting alls". Jag undrar då förstås, vad som är mest öppet: att man
respekterar den som betecknar sig som ospecificerat "andlig", eller att man
också respekterar den som inte har förmåga att alls uttrycka någon egen
andlighet/religiös tro eller längtan men som ändå valt att vara kvar som
medlemmar i Svenska kyrkan. Beslutet att stå kvar som medlem torde med
säkerhet ha bottnar bakom de ekonomiska perspektiven, även om man
sällan eller aldrig söker sig till en gudstjänst.
Den enda uttalade "strategi" jag kunnat notera i Allhelgonamässan rör
den tidigare nämnda om "vilken gudstjänst vi ska fira", d.v.s en sådan som
"vi själva skulle vilja fira".
Strategin har med tiden blivit denna, tycks det mig: att med mässan som
bas försöka möta de andliga och konkret mänskliga behov som visar sig.
Jag kan inte annat än se denna mer eller mindre genomtänkta och uttalade
strategi som spontant biblisk i evangelisk-luthersk tolkning: Det var väl
så Jesus själv agerade i ord och handling?!
Det är för mig uppenbart, att församlingssynen i Allhelgonamässans gemenskap:
är styrd av människors sätt att där ge uttryck för sin andliga längtan,
hur ospecifiserad den än må vara. Genom att delta i mässan och söka
sig till dess själavård visar man ett engagemang, som bejakas fullt ut utan
krav på traditionellt formulerad kristen bekännelse. Det finns en tydlig
koppling mellan liturgi och forsamlingssyn, där deltagandet i liturgin/mässan
dominerar över både bibelsyn och dogmatik. De båda senare är väldigt
olika hos deltagarna, som uppenbarligen representerar det mesta från
fundamentalism till liberalism ifråga om just bibelsyn och dogmatik. De
mångas gudstjänstgemenskap är viktigare än allt annat.
Avskalad liturgi skapar öppenhet i församlingssynen.
En avskalad liturgi är också en specifik liturgi. Frikyrklig gudstjänst är lika
fäst vid sin liturgiska "frihet från liturgi" som svenskkyrklig eller katolsk
gudstjänsit är fast vid sin handboksbundna liturgi.
Liturgin i Allhelgonamässan är just avskalad, jämfört med den svenska
kyrkohandbokens fasta formuleringar och anvisningar. Däremot är de
handboksreglerade "substansmomenten" tydligt framträdande:
1 Öppnande hälsningsord, ofta i form av kort vittnesbörd av lekman
2 Bibelläsning och predikan, som ofta mynnar ut i en fritt formulerad
syndabekännelse ledd av prästen men utan deltagande i form av
församlingens bokstavliga medläsande
3 Avlösningsord och tackbön
4 Fri nattvardsbön kringgärdande instiftelseorden och Jesu bön (Fader
vår i gamla versionen)
5 Fridshälsning och traditionellt "svenskkyrkligt Agnus Dei" , som
sjungs av alla utan vare sig text eller noter. (Då tänker jag, att det
kanske finns fler finnare än sökare i mässan)
6 Utdelandet, i kombination med möjlighet till personlig bön och
liturgiskt ledd förbön vid anvisade platser
7 Tackbön och Välsignelsen
8 Personligt formulerade meddelanden, kollekt vid utgången, därefter
kyrkkaffe.
Momenten är interfolierade med psalmsång i meditativ ton och tempo, ofta
valda ur det traditionella "väckelsematerialet" i Den svenska psalmboken
(nu också med Verbums tillägg), men också ur nutida Taizé-tradition i
psalmboken. De flesta mässorna börjar med Taizé-tonen "Herre, hör vår
bön", psalmboken nr 681.
Sången ackompanjeras med piano i koret; orgel från läktaren är "förbjudet".
Jag kan ana, att pianot (en flygel av högsta klass) i sin ton känns mera
avskalad än den kyrkligt institutionella orgeln på läktaren. Pianisten blir
med sin plats i koret dessutom en tydlig medlem i gudstjänstens gemenskap.
Jag har då och då karakteriserat Allhelgonamässan som en kombination
av både svensk och frikyrklig spiritualitet, med meditativ ton i Taizé-anda
som en sorts gemensam nämnare.
Där finns då också ett ekumeniskt perspektiv, som jag uppfattar ungefär
så (det ingår dock inte i någon formulerad programförklaring):
Kristen församlingssyn kan inte begränsas av kyrkor/samfund och dess
rner eller mindre konstruerade gränser.
I Allhelgonamässan förekommer inga som helst halleluja-rop eller ljudligt
suckande böner i bänkarna. Där finns inte heller någon liturgisk
"domptör", som "eldar" deltagarna. Gudstjänstens innerlighet blir inte
beordrad; den föds av en grundläggande öppen och fokuserad inkännande
attityd. Församlingssången är meditativ och allmän, men absolut inte propagandistiskt
högljudd.
I detta ser jag en tydligt öppen församlingssyn också i ekumeniskt avseende
åtminstone i svenskt perspektiv. Katolsk spiritualitet må vara undantagen.
Dock finns, som sagts ovan en tydlig närvaro av det mesta ur svensk
liturgisk spiritualitet i Allhelgonamässan: allt från inslag av "högkyrklighet"
till inslag av "frikyrklig" liturgisk tradition.
Avslutande reflexioner
En slutsats i mina reflexioner kring Allhelgonamässan, dess förkunnelse,
liturgi och församlingssyn är denna:
Den avskalade liturgin skapar öppenhet för ett brett deltagande. Det som
av många uppfattas som storvulna, standardiserade och teologiskt tunga
liturgiska formuleringar är kraftigt reducerade för att minska traditionella
hinder for människor att deltaga i en gudstjänst. Församlingssynen öppnas!
Samtidigt fungerar den avskalade liturgin så, att den sätter fokus på kärnor
i det kristna budskapet , som de framträder i en mässa, som är så
naken som möjligt. och därmed också så tydlig som mojligt. Det avskalade
öppnar också in mot ett tydligt centrum, som jag tror tydliggör att man
utgör en kristen församlingsgemenskap just i gudstjänsten!
En liknande princip, men anpassad för tonåringar, har anammats i den
ungdormsmässa som varannan onsdag firas i Katarina kyrka under ledning
av ungdomsprästen Erik Holmberg, hans medarbetare och ungdomarna
sjäva. Den mässan samlar också många deltagare.
Ibland framställs begreppen "öppenhet" och "brännpunkt" som teologiskt
dialektiska, inte minst beträffande församlingssyn. Vi känner igen dialektiken
i begreppen "folkkyrka" och "bekännelsekyrka", som ofta beskrivits
som polära i tidigare och nutida svensk kyrkodebatt.
I Allhelgonamässan har jag däremot a ltmer erfarit en liturgisk praxis och
process, som for mig röjer en sammanhållen teologi om gudstjänst och
församlingssvn. Det är en mässa, där jag ser ett tydligt samspel mellan öppenhet
och brännpunkt (fokus), inte minst i det liturgiska.
I detta samspel ser jag ett viktigt skal till att Allhelgonamässan blivit så
magnetisk, att dess växt har blivit jämförelsevis gränslös, sett i Svenska
kyrkans perspektiv. Därmed kan mässans, "församling" tyckas spreta åt alla
möjliga håll, men den gör det utifrån ett mycket tydligt centrum, som man
försöker visa så liturgiskt naket/avskalat som rnöjligt.
Därtill kommer att det liturgiska agerandet, förkunnelse och "delande"
(vittnesbörd) syftar till att deltagande människor ska känna sig igenkända
och bekräftade. I den inkännande tonen 'finns en stark faktor, som skapar
mänsklig och andlig gemenskap.
När jag skriver detta, återkommer en för mig viktig teologisk tanke. Jag
har sedan minst 20 år burits av den i min egen förkunnelse, själavård, liturgi
och församlingssyn.
Jag fick den av förre teologiprofessorn i I-und, Per-Erik Persson. Han
föreläste vid en prästfortbildning i Växjo stift och yttrade bl.a. följande om
kristen församlingssyn i ett centripetalt perspektiv:
"Forsamlingen hålls samman, inte av sina gränser men av sitt centrum,
som är Jesus Kristus!"
Jag ser i Allhelgonamässan en liturgi, som väl svarar mor denna teologiska
grundtanke om vad som konstituerar, håller samman och ger frihet åt
en kristen församling.
Att det samtidigt finns andra liturgiska program och uttrycksformer,
som verkar och fungerar i samma syfte som Allhelgonamässan det är en
annan sak. All gudstjänst torde syfta till att bygga öppna församlingar i
livgivande och levande relation med Jesus Kristus.
Efterskrift
Anders Björnberg var kyrkoherde i Katarina församling när han skrev denna text. Han har generöst ställt texten till Internetkyrkans förfogande vilket jag tackar för.
Eftersom det är några år sedan Björnberg skrev detta finns det några uppgifter som förändrats. Det är min förhoppning att Du som läsare har överseende med detta.
Kjell Vagnhammar